Jag har ångest till och från faktiskt. Minder nu än förr, eller mindre och mindre, förr hade jag mer små-ångest över obetydliga saker.
Numera har jag en ganska utbredd dödsångest. Rädslor för att förlora, för att bli ensam. Ibland kan den ångesten riva tag i mig och jag kan knappt andas av rädsla för att dö, eller att någon annan skall göra det.
Ibland kan jag tänka mig galen och att det ska hända mitt barn något som jag inte kan styra över. Eller att det ska hända Martin något.
Jag har aldrig varit rädd för att dö, men nu är jag räddare än någonsin.
Någon sa till mig att dödsångest har man bara om man inte har levt sitt liv så som man skulle velat.... Jag hatar det uttrycket.. För det handlar inte bara om mig, jag har ju en liten dotter som behöver mig ett bra tag till.
Sen kan jag även ha ångest över småsaker. Obetydliga saker. Tillexempel om jag sagt något dumt, eller något som jag sade och som missuppfattades, eller det som jag inte sa..
Igår hade jag tillexempel ångest över att jag inte skulle få något jobb på grund av misstag i min ungdom, och det kanske blir så, att man får sota för skiten i 10 år.. Vad fan ska jag göra åt det? Gjort är gjort liksom. Men ändå vaknade jag i morse och kände mig så jäkla nere.. för man får aldrig göra om..Börja om.. Det förflutna jagar skiten ur en och är det inte jag som ständigt påminner mig själv om det, så finns det gott om andra som gör det.
Vet ni att jag avskyr mig själv över att jag är så utseendefixerad.. Gentemot mig själv..
Jag skämms verkligen över det.. PÅ riktigt. För det är så obetydligt och så jäkla värdelöst att spendera massa tid på detta. Däremot vill jag vara frisk och pigg... men det handlar oftare om insidan än om utsidan.
Nu har jag även en lätt ångest över att jag underpresterar på b-uppsatsen gentemot de andra två jag samarbetar med. Jag behöver inte ha nå toppbetyg, men det finns andra som verkligen vill det och det blir en krock.
Here I am
I need your shoulder sister
I need your hand
to help me stand
cause there's a hurricane where ever I land