OM att vara hudlös
Den största missuppfattningen om mig är att jag skulle vara helt kall och tuff.. Att jag skulle ha lätt för att säga ifrån och stå på mig.. DET är helt fel.. fel fel fel.. Jag har extremt svårt att säga nej, jag har ofta tankar om hur jag ska göra livet bättre för alla andra.. Jag tar väldigt illa vid mig när människor säger saker om mig, eller om mina nära.. Jag kan fundera i veckor på saker jag sagt som kanske lät fel, om hur jag reagerat dumt i vissa situationer.
En enda sak har jag lärt mig, och den läxan kostade många år av mitt liv.. Jag har lärt mig att det är OKEJ att prioritera mig först. Att mitt liv skall levas av mig, genom mig, och inte av mig genom andra. Jag ahr slutat lagt skulden för min olycka på alla andra och insett att den enda människa jag någonsin rår över är jag.
Jag har lärt mig att i vissa sitauioner kan man inte vara allt, även om man skulle velat. Jag tar det viktigaste först och den viktigste personen i mitt liv är jag. Genom att jag tar ansvar för mig själv och mitt mående, kan jag vara den bästa mamman och förebilden för min dotter.
Detta handlar inte alls om egosim och att jag på något sätt förutspråkar att man inte ska kompromissa, inte alls. Det handlar om att göra de saker som man mår bra av, inte ställa upp på det man inte vill (för att senare i livet bli bitter över att man gett så mycket och fått så lite), det handlar om att omge sig med människor som inte suger musten och livet ur en, människor som ger energi, inte tar den. För mig har det handlat om att ha människor runt mig som har insikt om sig själva och sitt liv.
Ja man lär så länge man lever.. Jag fortstätter att utveckla mig sjäv.. det enda jag kan göra.
och nu ska jag bädda ner min sjuka kropp i den rosa filten och läsa igenom uppsatsen som jag ska opponera på på Torsdag.