Jag brukar ofta fundera på vilka som tycker illa om mig, Vilka som jag stött mig med och varför. Ängsligheten kryper över kroppen och irriterar som flugor. Jag tycker inte om ängsligheten för den fastnar. Mitt beroende av andras gillande, gensvar från omgivningen. Det är så tröttsamt. Jag har hållit på med detta så länge, så många år, ja fan, hela livet. Och då blir man jävligt beroende av andras välvilja med en, och folk är i regel inte så vänliga alla gånger. Och det är precis som att kasta sig över en klippkant och tro, att man inte ska slå sig när man landar, för det gör man, man bryter ofta halva kroppen om man ens överlever. 

Jag betalade 100 tusen kronor för att gå ner i vikt, för jag trodde ju, att så fort vågen dunkade i 75 kilo, så skulle jag bli så förbaskat lycklig. En enkel och bra lösning på livets smärta. En sak jag glömde ta med i beräkningen var resten. Smärtan som inte satt i övervikten utan i hjärtat. Det finns inga operationer för sådant. Och om jag bara kunde få er alla att förstå, att lyckan sitter långt bort från den perfekta vikten. Jag trodde alltid det, hela jävla livet gick ut på att bli smal, för DÅ skulle resten lösa sig. Jag liksom pausade livet i väntan på smalheten.

"Älska dig själv", gapar Mia Törnblom ut titt som tätt, lika enkelt som att köpa mjölk, du måste bara bestämma dig sörru.


Ja men vafan Mia ditt glada helvete, om jag inte kan bestämma mig då? Om jag inte förmår mig att älska mig själv? Om jag har missat enkelheten i livet, hur gör jag då? Om jag bara lyckas då och då, och när jag väl gör det så måste jag skryta om det på Facebook..


Om jag njuter en smula av att utplåna mig själv, minska ner mig till ett liten gruskorn i en sandlåda, hur bestämmer man sig då kära Mia?

Så det är inte så enkelt förstår ni. Man kan knarka självhjälpslitteratur tills man hamnar på torken, det kvittar. För det är fanemej inte så enkelt, som att bara bestämma sig.

Vet ni när jag känner mig som en riktigt dålig vän? Jo, när mina vänner berättar jobbigheter för mig, och jag lägger in mina egna värderingar när jag ger råd, UTGÅR ifrån mig, trots att det är vännen som berättar.. Att jag inte kan ge fan i det bara.. jag kan inte utgå ifrån att min sanning, är sant för alla.

 Men åter till känsligheten, jag är så lättkränkt, aj aj trampa inte på några tår här för då måste hela foten lindas in. Anledningen till bloggandet över huvud taget, är ju att ni ska läsa och SE mig, se hur jag kan och inte kan, annars är det ju bortkastat, eller? Jag vill gärna vända in och ut på hela mig, för att ni ska förstå... vad som bor inuti.

Bort med hemligheter, hiva dom åt helvete. Nu är jag trött på att behöva förklara och försvara mina känslor., om du känner just denna obehagskänsla i just den situationen, berätta om den.. ingen bör infrågasätta sanningen, ingen kan säga att du känner fel.
Men jag kanske ska sluta lägga värde i bekräftelsen från alla andra, för jag kan ju som sagt inte lita på, att alla vill mig väl.........

Tack min älskade man, för att du orkar leva med mig som svänger snabbare än vinden i en storm. Tack för att jag får älska dig.. DU gör mig så himla lycklig och det tänker jag skrika ut över hela världen! Och tack för Signe, hon är den finaste ängeln på jorden!