Ibland är det inte svårt.
Vissa dagar, eller stunder i livet, handlar det om perspektiv... Att kunna förminska sina förstorade föreställningar som gör en olycklig, till något obefintligt. Jag satt nyss och tänkte att jag borde se ut si och jag borde träna så... Jag borde vara en sådan mamma, en sådan fru, en sådan vän... Jag borde väldigt mycket,. Och ack så värdelös jag är, fet OCH elak. Så klickade jag in på Aftonbladet, och började läsa om Breiviks rättegång. Om hur han med brott mod mördade 77 människor, barn, vuxna, söner och döttrar, mammor och pappor.. Hur de aldrig mer skulle få se sina älskade barn eller föräldrar eller vänner.. Hur han inte ångrade sig ett dugg, hur han skulle göra om allt igen.. Så tänkte jag på Sverige, på hatet, politiken som brakar åt helvete, på ondskan, på hjälplösheten... Och på sorgen.. Och så kändes mina problem helt plötsligt väldigt små, obefintliga faktiskt. Vikthetsen, otillräckligheten försvann. Känslan av att jag älskar, rår om, gör så gott jag kan varje dag, infann sig istället. Lyckan över Signe, mitt underbara kloka älskade lilla barn, min man, min fina man, mina vänner, min familj, ja Lyckan över Livet infann sig.. Det vore mycket slöseri med livet att sörja över utebliven viktnedgång. Ibland behöver man bara lite perspektiv. Tack!!