Det verkligt svåra..,
Det svåraste och den största utmaningen jag mött som människa är att stå framför någon som faller, och inget kunna göra. Maktlösheten och sorgen som slår en de gångerna är så otroligt hårda. De människor som inte var förmögen att lyfta, att inte orka se solen, att inte kunna ta den hand som sträcks ut.. Att inte kunna skaka av sig obehaget, rädslan och sorgen. Att stå vid dessa människors sida är det svåraste man kan göra, att våga stå kvar, att se när det är dags att släppa taget.. Ett uppvaknade idag väckte mig. Ett rop på hjälp kom, jag har väntat på det länge, hoppats att det skulle komma.. Tårarna har runnit hela morgonen. Skulle vilja vara där, stryka på pannan, säga att allt kommer bli bra, att denne ska orka, lyfta huvudet och se.. Men jag sitter kvar här, oförmögen att handla för jag vet inte var jag ska börja.. Finaste vännen min... Kom tillbaka...lyft blicken och se solen.. Jag lovar att hålla dig i handen.