Den man aldrig kan få
Är det inte intressant hörrni ni, hur man alltid vill ha den man inte kan få? Jag var mycket så i min ungdom (som om jag är skitgammal nu liksom), jag ville ha den som var otillgänglig.. Jag har så många vänner som tror att det är kärlek.. Som tror att svårheten ska vara det vackra..
Olycklig kärlek romantiseras så till den milda grad att vi faktiskt tror att det är vackert.. Det är inte vackert, det är sorgligt och hjärtkrossande.
När jag träffade Martin, så var det itne ett dugg svårt, inga konstiga spel, inget svårighets-fjanteri.. Utan han var intresserad, och visade det.. Och jag hoppas att det är självklart för er.. Att man inte håller kvar människor i sitt liv för att boosta sitt ego, eller för att fylla sina egna tomma hål.. För det skadar, det gör ont, och det leder ingenstans.
Så realtionsexperten (!) har talat..