Förr höll jag på med detta mycket mycket mer.. När jag var singel drömde jag om den stora kärleken, en enkel liten dröm. Man träffades, blev skitkära och så lösta sig livet till det allra bästa i ett naffs.

Sen träffade jag ju mannen med stort M, blev skitkär, och allt var rosendrömmar. Men tiden går ju och som alla vet i förhållanden, så är det ju inte så rosigt hela tiden. Det är tvätt, matlagning, städning, tidiga mornar, krävande barn med mera. Och då är det ett jäkla pusslande med och tallande på den där kärleken.. Den kommer liksom i skymundan bland skittvätten.

Men en sak som jag i alla fall kan säga med mig och min man är: Jag får fortfarande pirr i magen när jag ser på honom vissa dagar, han känner mig som ingen annan, han är min stora trygghet och famnen som alltid är öppen.. Och så kan vi kommunicera, prata om allt, det jobbiga, det skitjobbiga, det roliga och det tråkiga..

Sen kan det ju vara så, att jag vissa dagar skulle kunna tänka mig att göra annat i livet än det jag gör nu.

Där kommer dagdrömmarna in..

La la la, Tove traskar omkring i en vindsvåning i Köpenhamn, ensam, i sidenmorgonrock.

La la la Tove tar sin ryggsäck och sticker iväg till nya länder och bara traskar omkring.

La la la Tove får lägga sig ensam varje kväll, ingen liten Signe pussar henne och säger "ättar dig mamma", ingen Martin att krypa tätt intill om nätterna..

Så tack verkligheten, för att du kommer ikapp mig.